Hypotyreos-Liv

Det är så lätt att glömma exakt hur jävligt det var, och det är ju det jag vill förmedla till vår vård som inte verkar förstå hur vi har det som inte klarar av standardbehandlingen med Levaxin.

När de endast tittar på blodproven och säger att allt är bra och måendet har inget med sköldkörteln att göra. Den maktlöshet man upplever när man vet att något är så Fel! Det är inte stress som läkaren säger att det beror på.

Jag var inte deppig, och jag visste att SSRI inte skulle vara till min hjälp.

Jag hade ju läst studier om hur dålig omvandling av T4 (som är i levaxinet) till det aktiva T3 kunde göra att jag fick nya symptom hela tiden.

T3 hjälper till så att tillräckligt serotonin bildas, vilket är vårt naturliga antidepp.

T3 är då viktigt eftersom serotonin ombildas till kvällen till melatonin med hjälp av mörker och kolhydrater. Melatonin är vårt sömnhormon och det förklarade varför min sömn var rubbad och höll mig oförklarligt vaken helt plötsligt! 

T3 ser till att minnet fungerar och jag förstod att jag saknade det eftersom jag upplevde mig som dement. Jag som haft sånt minne, som många blev överraskade av.

Hjärtat har flest mitokondrier, vilka behöver T3 för att få energi. Mina hårda hjärtslag, och då inte hjärtrusning vittnade om en brist av T3.

När jag var som allra sämst var det som om en demon ville spränga min kropp inifrån.

Inget stämde och allt var kaos, men det var bara jag som kände det. Ingen såg, och jag log på jobbet men rasade ihop hemma.

Jag chippade ofta efter luft och blev andfådd av minsta ansträngning. Men allt var bra så doktorn...

TSH på straxt under 2, T4 på 15 och T3 runt 4.

Ja, om jag varit en "frisk" individ hade det inte varit något att klaga på kanske..... Men jag visste att T3 inte riktigt nådde cellen för att göra underverk. Jag känner mig själv och läkaren vägrade lyssna och fortsatte stirra på blodprover och erbjöd endast stresshantering, psykolog och andra mediciner.

Jag var maktlös och grät efter alla besök på min vårdcentral.

På kvällen när jag la huvudet på kudden så hörde jag alltid mitt hjärta slå hårt. Det gjorde det svårt att somna, och det skapade oro. Varför betedde sig min kropp så här?? Allt var ju bra.... Eller.

Min man somnade fort och snuddade vilsamt brevid mig, medan mina tankar snurrade med frågor om varför jag inte fick hjälp. Vart skulle jag vända mig? Ingen lyssnade....

Jag somnade väl till sist, men alla kvällar såg ut så här. Jag fick somna med ett bultande hjärta och en oro som gnagde.

Sedan vaknade jag mitt i natten då hjärtat åter igen drog igång.

Skulle jag ha det så här nu??!! Skulle jag aldrig få vila, sömn och lugn? Något jag hade innan min sjukdom....

Jag grät där i det mörka rummet. Jag grät för att ingen förstod. Jag grät för att allt kändes hopplöst. Min kropp skrek efter hjälp, och demonen på insidan klöste och vred sig.

Tanken som kom var skrämmande.... Jag ville avsluta mitt helvete. Jag satte mig upp och stirrade rakt ut... Och skrek.

- KAN INTE NÅGON HJÄLPA MIG!

Maken vaknade givetvis med ett ryck, men vad kunde han göra.

Han höll min hand och jag grät som ett barn.

Min lösning var att avsluta livet, för att slippa mitt helvete som bara vi som är drabbade kan förstå. Jag är glad att jag inte vågade gå hela vägen, och valde istället att kämpa vidare.

Det här var ett tufft år, 2012. Varje dag var en kamp för att le, arbeta och fungera. En kamp att hitta en läkare som lyssnade, en kamp att ständigt läsa vidare för att ha fakta.

Det gör ont att tänka på denna tid, men det vände och 2015 kunde jag äntligen skriva inlägget om hur bra jag mår

Vill du läsa om hela min resa från 2001 då jag vet att allt började, och vad jag gjorde för att må bra tipsar jag om min bok "Sköldkörtelsjuk och frisk- Ett Inre Kaos"