Hypotyreos-Liv

...och hur mår jag? Jag ställde den frågan till mig själv häromdagen, då jag upplevde mig så pigg och glad.

 

Det slog mig att det var nästan 5 år sedan det där samtalet kom från min dåvarande läkare, som berättade att jag hade Hashimoto. Snacka om att jag såg ut som ett frågetecken då, men som många andra tackade jag och tog emot levaxinet när han även förklarade att jag hade hypotyreos pga av Hashimoto.

Idag vet jag så otroligt mycket mer, och att min Hashimoto gett mig diffusa symtom långt långt tidigare. Så synd att läkare inte testar fler med TPO antikroppar eller Tyreoglobulin antikroppar. Många fler som kanske är utmattade, deppiga eller har diffusa symtom från tex hjärtat skulle upptäckas.

 

Ibland med facit i hand, funderar jag på hur länge jag egentligen varit "sjuk". Som tonåring hade jag alltid iskalla händer, och inga vantar i världen kunde ge värme på vintern. Min mamma sydde tom vantar i riktig päls till mig.... Mina fötter blev till isklumpar i skridskor och pjäxor.

Hade jag en "sluggish" sköldkörtel redan då???

Alla blir ju inte överviktiga när sköldkörteln bråkar! Jag har alltid varit smal och aktiv.

Så jag var aldrig en typisk Hypo-tjej.

Även när jag för nåt år sedan testade och vara utan medicin och fick ett TSH på 15, så var jag inte trött, men mitt hjärta slog i slow-motion och händerna blev åter som isbitar.

 

Idag mår jag riktigt bra! Jag känner igen mig själv. Den stora skillnaden är att jag på riktigt uppskattar min goda hälsa, min positiva humör och hur min hjärna äntligen fungerar! Att glömma bort namn som man känt till länge, händelser och få blackouts som 40 åring är riktigt skrämmande och man tror man drabbats av demens.

Man skämtar inte ens om det, utan tror på det på riktigt. Jag blev riktigt rädd många gånger då jag stod framför min kund som jag haft många år och helt plötsligt inte hittar hennes namn i huvet.... Så många gånger som det stod helt stilla på hjärnkontoret.... Ja, det var skrämmande.

 

Ångesten som vräkte sig över mitt bröst och landade i tårar är borta, men kan göra sig påmind när min medicinering inte är optimal. Att drabbas av denna kemiska ångest som det faktiskt är när det saknas kroppsliga substanser är så obehagligt men ändå så på riktigt, fast utan orsak. Händer det nu nångång, är det lika obehagligt men jag vet exakt varför och jag korrigerar medicin-dosen.

 

Men hur många har de kunskaper jag skaffat mig? Hur många kan och vågar ändra sina doser? Hur många läkare skulle ens tillåta det? Jag känner mig så oerhört lyckligt lottad som haft den kraften och orken att skaffa mig dessa kunskaper, att jag haft envisheten att byta läkare och hävda min rätt trots tårar, vakna nätter och hopplöshet.

Jag är så lyckligt lottad att ha min fantastiska familj som bara funnits där, kanske var dom också frustrerade när de inte visst vad de skulle göra när jag bröts ner i tårar och hopplöshet.

 

Alla de historier jag fått läsa om och fått berättat nu när jag är aktiv i Sköldkörtelföreningen är både skrämmande och förargande. Vi är så många som inte får rätt hjälp. Ibland rinner mina tårar för mina med systrar/bröder som genomgår samma eller liknande helvete jag gått igenom.

 

Den här bilden är nog väldigt talande om vad som händer när man återfår sin hälsa och hittar optimal medicinering och livsstil. Jag har de senaste 6 åren ändrat så många saker i mitt liv, och man gör inte allt i en handvändning. Ibland är det en stor sorg att lämna det "gamla" livet även om det kanske var sämre för hälsan. Men man liksom personifierar sig med ett liv man levde...

Jag har slutat röka, ändrat kosten, testat olika kostomläggningar, testat miljarder olika kosttillskott, börjat träna mer strukturerat, ändrat dryckesvanor, sömnvanor, stresshantering, återhämtning, pluggat massor om hälsa, tillskott, näring, sjukdom, psykologi, gått hos psykolog, andningskurser, massörer, healing, akupunktur, sjukgymnaster, 7-8 läkare, alla varianter av sköldkörtelmedicin har testats, alla möjliga salivtester och blodprov har gjorts, allergiutredning, hjärtutredning och tester, kuratorer......

 

Ja, herre jösses. De senaste åren har varit omtumlande och NU har jag hittat hem känns det som!

Allt har verkligen inte varit i onödan, men det kunde varit bra mycket smidigare vilket hade sparat både energi, tårar, svett, ilska, frustration och pengar för min del.

Jag hade sluppit tappa håret i omgångar, gått upp 10 kg i vikt och sen ner igen, fått minnesluckor, vilja ta mitt liv, vilja skilja mig, deppat ihop totalt, haft värk i hela kroppen, haft hjärtrusningar och hårt slående hjärta och tro att man ska dö, haft läckande bröst och trott att det varit cancer, ha fått blivit kränkt av flera läkare, gråtit mig till sömns, varit desperat, sluppit en yrsel som fick världen att snurra.

 

Så mycket jag behövt gå igenom samtidigt som man bara log utåt till sina kunder och låtsades att inget var fel. Det har tagit stryk på mig att förstå att ingen ser eller på riktigt förstår hur dåligt man mått. Att bli ifrågasatt från nära och kära varför man är petig med maten, att någon utrycker att jag skulle vara hypokondriker. Det har gjort ont långt in i själen.

 

Lite ett straff att ha en sjukdom som inte syns faktiskt. Fast det finns dagar då den syns, och mött mig i spegeln. Det krävs styrka att lyfta blicken och dra till jobbet ändå.