Gud vad fort ditt hjärta

Ur boken Sköldkörtelsjuk & Frisk- Ett Inre Kaos 

 "Gud vad fort ditt hjärta slår!"

Redan hösten innan den ödesdigra bilfärden hade jag funderat en del. Jag hade funderat på varför jag aldrig blev bra i nacken trots att jag sprungit så länge hos en massör. Jag hade till och med kastat mig in i att lära mig så kallad Reiki-healing. Ja ni förstår själva. Jag gjorde förstås övningarna under kursen men blev så sjukt trött efteråt. 

En fruktansvärd huvudvärk fick jag också. Det kändes som om jag blivit hjärntvättad och jag sov en hel dag efter den kursen. Det gick bara inte att kliva ur sängen, jag var helt däckad om sanningen ska fram och jag liksom darrade på insidan ibland. Det här löste jag genom att ta druvsocker, världens mest överskattade "Quick fix". Jag vet egentligen inte om det blev så mycket bättre och jag började dessutom bli väldigt stel i nacken. Det gick så långt att huvudet blev tungt, jag kunde inte hålla upp det där jag satt hemma i soffan på kvällarna. 

Darrandet trodde jag berodde på att jag körde på för hårt. Det kunde hända på salongen ibland att jag kände att jag började darra inombords. Vid de tillfällena tog jag mitt druvsocker och tänkte nog inte så mycket mer på det. Jag är ju Nadja. Senare sökte jag hjälp för nacken och huvudvärken. 

Jag sökte upp en massör och även en naprapat i ungefär samma tidsperiod som bilfärden. Min naprapat sa att det var musklerna i nacken som var problemet och massören har jag numera gått hos i 17 år. Hon har skött underhållet kan man säga men idag förstår jag att fel medicinering vid Hypotyreos gör stor skillnad för nacken. Det skriver jag mer om senare i boken men jag minns hur läskigt och obehagligt det var att inte kunna hålla upp huvudet när jag satt där i soffan på kvällarna. Så oerhört obehagligt och så långt ifrån den Nadja jag känner. 

Jag funderar i allmänhet inte så mycket bakåt i tiden. Jag funderade inte så länge på det här heller men någonstans hade en oro för min hälsa börjat vakna. 

Men det dröjde till 2008, då jag var närmare 40 år, innan jag bokade en klassisk och sedvanlig hälsoundersökning. Jag tänkte som vanligt att jag väl mådde ganska bra men samtidigt att jag nog var lite utbränd. Jag hade ju varit med om den där bilfärden och en hel del annat.  Med facit i hand var jag nog lite utmattad när jag tänkte efter riktigt noga. 

Det här var en privat hälsoundersökning och nu blev jag informerad om att man skulle ta mina sköldkörtelvärden. 

"Sköldkörtelvärden, vad är det?" hörde jag mig själv fråga. "Det är någonting som man ska kolla när man som kvinna börjar komma upp i 40-årsåldern" svarade läkaren med en sådan där mild blick som jag numera vant mig vid. "Ja, men gör det då", svarade jag.  

EKG, träffa läkare, blodprover och ångest. Processen var igång. Jag fick svaret att det inte var något fel på sköldkörteln men ingen visade mig några blodvärden. Däremot skulle man undersöka mina bröst genom att känna och klämma under armarna. Jaha, vad gör man inte, tänkte jag. 

Det blev en stunds tystnad. "Du måste kolla upp det här på vårdcentralen, du har en körtel som rör på sig i armhålan" sa plötsligt den med all säkerhet välmenande människan som känt mig under armarna. Då slog det mig. Det var nu fyra år sedan Daniel föddes och jag hade läckt bröstmjölk sedan dess. Alla dagar sedan födseln hade jag vaknat med fläckar på lakanen, alltid i brösthöjd. 

Jag berättade det för läkaren på vårdcentralen. "Jag läcker bröstmjölk", sa jag. "Oj", sa hon, eller det var åtminstone så jag uppfattade det. "Det här måste kollas upp, du behöver gå på en mammografi-undersökning" fortsatte hon. 
Nu blev jag rädd. Nu har jag cancer, tänkte jag. Det och lite till hann jag tänka på bara några sekunder.

Jag fick vänta några veckor innan jag skulle få en tid för att genomföra mammografin. Jag minns hur otroligt ledsen och skräckslagen jag var. Man hinner tänka så mycket under de två eller tre veckor som man måste vänta på en undersökning som mammografi. Men nu satt jag ändå här. Jag hade tagit med mig Fredrik, inte minst eftersom jag var så obehagligt nervös. De som sköter den här typen av undersökningar är dessutom helt tysta och säger inte knyst medan undersökningen pågår, finns det någon som känner igen sig? 

Som så många gånger förr och med den milda blicken stirrandes i ansiktet fick jag efter en stund beskedet att det inte var något fel på mig. Inte? Men de läckande brösten då? Den rörliga körteln? 
Idag vet jag att läckande bröst kan ha med sköldkörteln att göra men där och då var det bara så att det inte var något fel på mig. Det var alltså helt normalt att mina bröst hade läckt i fyra år. Eller? På papperet var allt frid och fröjd men jag blev ju självklart så fruktansvärt osäker. Vårdgivaren säger att något är fel men sedan visar det sig att man inte är sjuk alls när de börjat leta i kroppen. Mammografin och ultraljudet genomfördes samma dag. Jag blev inte ett dugg lugn av att det plötsligt var "ingenting" som drabbat mig om nu någon hade trott det. 

Jag hade gråtit mig igenom veckorna fram till mammografin. Jag var så säker i min osäkerhet. Nu har jag cancer, tänkte jag. Ska jag dö nu? Ska mina barn få begrava sin mamma? Jag satt och försökte föreställa mig hur det skulle vara att få diagnosen cancer serverad. Jag tänkte det värsta tänkbara, det gör jag ganska ofta förresten. Jag föreställde mig hur mina barn skulle få begrava mig. Det var tungt att föreställa sig. 
Bröstcancer var det jag hade förberett mig på och bestämt att jag hade, det var bara så det var. Trots min totala förvirring över allt som hände kändes det förstås skönt att det inte var cancer jag hade så jag fortsatte att jobba på. Jag är ju Nadja och visste inte bättre. Ville kanske inte veta bättre just då. 

Nästan ett år senare. Hjärtat började slå konstigt. Jag minns att vi var på väg till Gotland, vårt älskade Gotland som vi åker till varje år. Jag skulle min vana trogen ta en cigarett utanför båten när hjärtat började slå just så där konstigt. Solen sken och fåglarna kvittrade men det liksom gurglade i hjärtat och jag tänkte att jag nog borde låta bli att gå ut och röka. Jag sa ingenting till någon. Vågade inte. Något var fel, väldigt fel. Panikkänslor vällde fram men jag sa faktiskt ingenting till någon om det här under hela sommaren. 

Det är ju så att du normalt inte känner av hjärtat, det är ett organ som bara ska fungera. Men nu kände jag hjärtat så otroligt tydligt och det slog inte alls på ett normalt sätt samtidigt som det "gurglade". 


Jag bestämde att jag måste till en läkare efter sommaren. Det bestämde jag under tystnad

Kram från Nadja 
Du kan köpa boka via Adlibris och Bokus bland annat.

Nu kan du köpa boken!

Sköldkörtelsjuk & Frisk - Ett Inre Kaos
 
Nadja Öström var själva sinnebilden av den käcka, driftiga frisörskan med egen salong. Med en kaffekopp i den ena handen och en cigarett i den andra kändes ingenting omöjligt och de långa arbetsdagarna på salongen hindrade henne aldrig från en natt på dansgolvet när tillfälle gavs.
 
Nadjas energi och livsglädje tycktes outtömlig när hon plötsligt, från ingenstans, drabbades av en panikångestattack i bilen på väg hem från salongen en sen decemberkväll 2001. Ingenting skulle bli sig likt efter detta och det skulle ta många år av kamp, symtom och frustration innan hon till slut fick sina sköldkörteldiagnoser Hashimotos sjukdom och Hypotyreos. Men resan var inte slut här, nu började kampen mot den många gånger ovilliga vården.
 
En kamp som pågår än idag men där Nadja själv till slut lyckats få rätt medicinering och idag lever som sköldkörtelsjuk och frisk. I Sköldkörtelsjuk & Frisk Ett inre kaos får man som läsare följa med på Nadjas resa från den ödesdigra bilresan och framåt. Man får även tillbakablickar och inte minst fakta och tips om den viktiga sköldkörtelhälsan, om kosten men även om livet. Nadja Öström har under resans gång hunnit vara ordförande i Sköldkörtelföreningen, utbilda sig till kostrådgivare och etablera sig som flitigt anlitad föreläsare och debattör inom sköldkörtelhälsa. Den här boken är hennes debut som författare.
 
 
 
 
 
 
 
Visa fler inlägg