Tack för din berättelse!

Jag har frågat i social media om någon vill dela med sig av sin berättelse kring sköldkörtelsjukdom.

Jag vill ödmjukt tacka, Sofia som öppet berättar om sin resa för att dela med sig. Ingen ska vara ensam i detta 💖

Jag blev plötsligt så konstig. Eller, plötsligt är väl inte rätt ord att använda. Snarare långsamt. Jag blev långsamt så konstig. Var jag på gränsen till utbrändhet? Med tre små döttrar, skiftarbetande make och ett heltidsjobb som högstadielärare var det väl inte direkt konstigt att tanken slog mig. 

Eller snarare alla runt omkring mig, jag tyckte inte att jag var utbränd men kanske att jag fått altzheimers. 
Jag glömde allt, verkligen allt. Jag gick fel på väg hem, jag kunde inte minnas namn, jag var livrädd för att någon skulle prata med mig på ICA för att det kändes som om jag tagit lustgas. 

Jag var liksom långt inne i mig själv. 

Jag valde att inte öppna dörren när någon kom, jag svarade inte i telefonen. 

Jag som älskade att umgås med människor började plötsligt säga nej och stanna hemma. Jag orkade ingenting, gick upp mer och mer i vikt utan att egentligen äta för mycket, jag hade hjärtklappning, vidrig pms, domningar i ansikte och händer, svullnad, svårt att sova och en massa andra konstiga symptom men försökte i förtvivlan hitta hjälp hos beteendevetare/kuratorer. Tills en av dem frågade mig om jag varit hos en läkare. 
Det visade sig att jag hade tveksamma men ganska "normala" sköldkörtelsprover och läkaren på vårdcentralen hävdade att det inte var det som var problemet (TSH 4,0) men jag hade väldigt mycket antikroppar och jag ville veta varför så jag blev efter mycket om och men remitterad till medicinkliniken i grannkommunen. Där konstaterades att jag pga min levnadssituation rimligtvis kunde vara utbränd men att mina värden samt det faktum att sköldkörtelsjukdom finns hos både min mormor och min farmor trots allt talade för att jag skulle kunna bli hjälpt av levaxin. 

Jag fick prova, mådde bättre och fick fortsätta. Efter ett år mådde jag riktigt skapligt, även om jag fortfarande var svullen och väldigt lätt ökade i vikt. Jag var glad och kände mig hjälpt och lyssnad på men blev "tillbakaskriven" till min vårdcentral och fick således byta läkare. Jag gick och tog prover var tredje månad och läkaren skrev i journalen att mina värden var oförändrade. Jag mådde sämre och undrade naturligtvis varför men litade på min läkare. 

Vid en telefontid kom det fram att mina värden gått tillbaka till hur de var innan medicinering och när jag sedan begärde ut mina lab-svar visade det sig att det hade hänt flera månader tidigare. Nu har jag ökat medicinen och kommer alltid att be att få lab-svaren hemskickade hädanefter. Jag upplever inte att min läkare tar mig på allvar, hon verkar tro att jag överdriver pga att mina värden bara är lite försämrade. Det känns lite hopplöst då en själv lätt kan läsa om hur individuellt sköldkörtelsjukdom påverkar människor, bara genom en enkel googling. 

Jag önskar att varje vårdcentral hade en läkare som kontinuerligt skickades på vidareutbildning gällande sköldkörtelsjukdomar. 
Tack för din tid. /Sofia Wallenberg

Vill du också dela med dig av din berättelse här?
Du behöver inte ange ditt namn eller visa bild, om du inte själv önskar det.
Skicka din berättelse till ett-inre-kaos(at)Nadja.nu så delar jag den här 💖

Tack Nadja Öström