Vården ger oss stress som gör oss sjukare

När jag mådde som absolut sämst såg jag ingen annan lösning än att avsluta mitt liv.

Läkare jag vädjade om hjälp till hade inte kunskaper om att levaxin faktiskt kan förvärra vår situation!
Jag blev allt sämre av medicinen och mitt hjärta slog så hårt om nätterna att jag vaknade och var så förtvivlad.

Från början funkade levaxinet med T4 Bra, men efter ca 1,5 år började mina symtom igen. Sakta, sakta började kroppen att värka. Nacken smärtor kunde inte någon massör eller träning få bukt på.
Den löpträning jag utfört under dessa 2 år blev allt tyngre och jag förstod inte då varför. Varför orkade jag allt mindre? Konditionen borde ju bli bättre, och jag borde bli snabbare. Inte ska väl kontinuerlig träning kännas tyngre....

Jag fick plötsligt läskig yrsel som kom från ingenstans.
Då tänkte jag att mina bekymmer orsakades av nacken, men att jag plötsligt började vakna på nätterna fick mig att undra. Mitt magkänsla så att något var fel och jag sökte upp läkare.

Då hade jag ingen kunskap om hypotyreos och kunde inte förstå sambanden men det visade sig att mitt tsh ökat trots medicinering. Från 0.9 till 3.5 
Klart att jag hade symtom, men givetvis så läkaren att detta hade inget med min sköldkörtel att göra, utan det var stress.

Va??!! Jag var inte stressad.
Att arbeta och sköta familj kan absolut vara tufft, men hallå det gör ju så många utan att drabbas av yrsel!!

Dosen ökades och där så min kropp stopp.
Hjärtat rusade, jag fick andnöd och flåsade. Diarré från ingenstans.
Men vården kallade det stress, trots att jag kände att det var min medicinering. Blev bättre av att sänka dosen, men förstod ju att jag behövde hjälp med sköldkörteln.

Jag blev sakta sämre och nu började även minnet svika mig. Jag fick obehagliga minnesluckor och kunde inte minnas namnen på kunder jag haft under 20 år!
Herre jösses, var jag dement??!!

Men vården svek mig och ville endast erbjuda ssri, psykolog och stressmottagning. Tacka fan för att jag skulle behöva detta...  
Vården drev mig till det.
Jag var varken stressad eller deppig, men jag blev det när ingen lyssnade.

Tårar och hopplöshet. Maktlöshet.
Känslor som alltid landade hos mig efter läkarbesöket, där jag gråtandes bad om hjälp.

Hjärtat slog så hårt, yrseln var skrämmande, handleder värkte, reflux från ingenstans.
Halsen och bröstets hud var röda som om jag solat och bränt mig.
Sömnen var så störd och nackvärken var olidlig.
Men det kallades stress.
Något annat än levaxin fanns inte att erbjuda. Eller ja, betablockerare och ssri då. Jag trodde inte på vårdens ord, jag litade på min magkänsla.

Min magkänsla och livslängtan fick mig att kämpa. Mina barn och man fick se alla mina tårar. De visste inte hur de kunde hjälpa mig.
En natt vaknade jag åter igen av hjärtat som slog så hårt och jag satte mig upp och bara skrek ut min förtvivlan.
-Snälla, hjälp mig någon!!!! Jag tar mitt liv!
Jag orkar inte längre!!

Där bestämde jag mig för att nu får det vara nog och böcker inhandlades i ämnet och jag googlade.
Det fanns ju andra mediciner och jag förstod snart att jag behövde T3.
Varför hade läkaren inte kontrollerat mitt kortisol?
Var mina binjurar ur balans?

I boken Stoppa Sköldkörtelskandalen beskrevs hur läkare svarar om man önskar att testa NDT. Och min läkare följde detta exempel till punkt och pricka, trots att jag gjort som boken rekommenderade. Att skriva ett brev med alla argument.

Nä, jag skulle tydligen riskera att få galne kosjukan och att medicinen var ojämn.
Har någon någonsin fått galne kosjukan av NDT undrar jag?
NDT har återkallats färre gånger än syntetiskt T4 pga av ojämnheter.

Okunskap!!

Min önskan om att iaf få testa liothyronin avslogs med argumentet att det var alternativmedicin, vilket jag ifrågasatte. Om den finns på fass, hur kan den då vara alternativ?

Mina forskningspapper om T3 fnystes bort och jag fick åter igen se mig sviken av en vård jag trodde var så bra i Sverige. Vet ni, jag vet idag att vården skulle kunna bli sååå mycket bättre, framförallt till alla oss som inte klarar levaxin.
Dom har svikit en stor patientgrupp, där vi får fel vård.
Det drabbar individen hårt, med följdsjukdomar och stort lidande både känslomässigt och kroppsligt. Men även ekonomiskt.

Det är ett skämt hur bortglömd denna komplexa sjukdom är där endast T4 och TSH är lösningen. Man litar på att kroppen vet vad den ska göra med levaxinet, och att alla symtom vi upplever inte beror på felmedicinering.
Trots att vi är så många som vittnar om annat, så upplever jag att tron på TSH och t4 besitter berg. Dumheter säger jag. När ska de förstå? Hur mycket evidens och beprövad vård behöver dom?

Jag mår absolut bäst på NDT, och jag har ännu inte drabbats av galne kosjukan eller upplevt några ojämnheter.

Men min kamp för rätt vård har gjort mig så ledsen många gånger. Jag har fått kämpa och slagits.
Som ordförande i Sköldkörtelföreningen under 3 år, har jag fått uppleva svårigheten att bli hörd av de som bestämmer. Upplevt oviljan att förändra.

Det behövs mer evidens och forskning. Det kommer.

Men hur många fler ska behöva bli skadade av den okunskap vi möter. Av felbehandlingar?
Hur många fler ska få sina äktenskap och familjer splittrade, hur många fler ska förlora sina arbeten och vara långtidssjukskrivna?
Hur många tårar av hopplöshet ska falla?

Ibland vill jag bara ställa mig och skrika - ÄR NI DUMMA I HUVET ELLER!!!

Alla remisser till specialisterna har avslagits, med argument som att de inte skriver ut ndt eller att man inte behandlar hypo2.
Ingen fattar att levaxinet inte fungerade på mig.

Alla orkar inte den kamp jag gjort och ibland än gör. Mitt hjärta lider för er, men vet att en dag kommer förändring. Så stå ut. Vi är många som förstår dig och ditt lidande. Vi har oxå varit där. Eller kämpar precis som du.

En varm tanke till alla er som kämpar. Du är inte ensam. En klen tröst, men det är okej att gråta. Vi är svikna, men kampen fortsätter. 💗

Kram från en sköldkörtelsyrra.

Med min älskade hårboll Snickers 

#1 - - Christina Hagbohm:

Tack för att du har berättat hur du mår.Jag känner igen mig.Det svåra för mig just nu är minnet .Ibland vet jag inte var jag är.Vet inte hur man gör när man ska diska tex.Allt har blivit så konstigt.Jag vet inte hur jag ska orka med det här livet.Det känns dock bra när man får läsa att det är många som har liknande upplevelser.Jag intar Levaxin + Lio.Lio var mycket bra till att börja med ,men inte längre.Tack för att jag fick berätta detta .

Svar: Jag är så medveten om att många mår så dåligt och lider. Försöker sprida att ingen ska behöva känna sig ensam och att det går att må bra. Men vi måste skaffa oss kunskap och byta läkare till någon ger oss vettig hjälp . Kram tillbax / Nadja
Nadja Öström