Sköldkörtelsjuk & Frisk - Ett Inre Kaos

Just nu är projektet påbörjat för att skriva om hela min resa genom vården, med hashimoto och hypotyreos för att återfå min energi, livsglädje och hälsa. Det har tagit många år, och jag har lärt mig så otroligt mycket. Jag fick inte bara ytterligare ett yrke som kostrådgivare och sköldkörtelrådgivare utan även vänner för livet.

 

Jag vill berätta för dig och dina närstående hur det kan vara att leva med hypotyreos när standardmedicineringen inte fungerar och där vården ständigt sviker oss. Och om den maktlöshet man känner där livet tuffar vidare alldeles intill dig. Det är ett kaos på insidan som ingen annan ser, men som vi känner så starkt.

Jag vill ge dig hopp, inspiration och glädjen tillbaka med denna bok.

När boken finns ute vet jag inte ännu, men här nedan får du ett litet smakprov ;-)

 

UTDRAG UR INLEDNINGEN AV BOKEN

 

I den här boken får du verkligen allt.

Du får hela min resa med det där lilla organet på 20 gram som kallas sköldkörteln i passagerarsätet, och mycket annat av allt det där andra viktiga som kallas livet.

Du får allt om vad som påverkat det lilla organet och därmed mig. Läs därför gärna om hur det har varit i mitt liv och hur det är i så otroligt många andras men förhoppningsvis inte i ditt. Och om det inte har varit eller är så i ditt liv så hoppas jag att du läser för att du förmodligen har någon som står dig väldigt nära och som i sin tur upplevt eller kommer att uppleva just denna typ av kamp. Tro mig. Vi är många som lider i det tysta och här är vi nu. Fortfarande. Precis som vi alltid har varit. Vi kommer att fortsätta finnas. Fortsätta kämpa.

 

Vad är det som händer?

 

Ännu en av dessa hektiska mellandagar. Jag har satt mig i bilen för att köra den två mil långa resan hem från salongen, en resa som tar ungefär 20 minuter. Det är en av dessa sena kvällar efter ännu ett långt arbetspass mellan jul och nyår. Inget konstigt eller ovanligt med det förstås, jag har haft egen salong sedan -92 och har alltid arbetat långa dagar. Kunden och hög service har alltid prioriterats och brödfödan ska ju som bekant in. Det är en egenföretagares verklighet som många av oss vet. Men det är inte en verklighet jag ens funderat på att klaga över. Inte heller den här kvällen. Jag susar vant fram på Nynäsvägen som så många gånger förr. Håller 90 km i timmen. Jag passerar bekanta platser och byggnader som jag sett så många gånger förr. Känner känslointrycken de ger. Tryggt och välbekant på något sätt. Tänker att jag snart passerar jag min gamla arbetsplats och känner fortfarande hur det kändes att arbeta där. Hur bra vi ändå hade det, vilka sköna samtal vi hade, hur ofta vi skrattade och hur ljus framtiden såg ut för oss alla. Det hinner jag tänka på en stund. Jag hinner också känna dåligt samvete för att jag inte är hemma med barnen fast klockan har blivit mycket. Jag hinner vara tacksam över min fina man, Fredrik. Undrar samtidigt hur de gamla kollegorna mår och jag kanske borde höra av mig? Jag kanske borde dela med mig och berätta att jag känner mig stark, som alltid, trots att jag haft besvär med nacken en längre tid. Det är säkert bara en yrkesskada och jag orkar ju hur mycket som helst. Jag är ju den där starka, levnadsglada och sprudlande kvinnan med egen salong. På så många sätt den duktiga flickan. Ständigt fylld av positiv energi. Så har det alltid varit, åtminstone så länge jag kan minnas. Det är det här som är jag. Nadja. Ingenting kan ändra på det.

 

Men tankarna far runt i huvudet under resan, det gör dom verkligen. Inget konstigt eller ovanligt med det heller, och jag har som vanligt dryga 20 minuter på mig att låta dem flöda när jag som så många gånger förr kör denna sträcka. Under dessa korta minuter virvlar alltid tankar på jobbet, livet och familjen. Allt är som vanligt. Vid 31 års ålder består familjen av min fantastiska man Fredrik, min fina styvdotter Sandra som blivit tonåring och min underbara och treåriga dotter Rebecca. Livspusslet är verkligen fullspäckat hinner jag konstatera och så ska det väl vara? Visst, jag vet att jag jobbar för mycket och längtar alltid efter min familj. Men jag drivs av hög prestation, jag vill så otroligt mycket. Jag kan så mycket. Jag är så stark. Det är det här som är jag. Nadja. Ständigt med ett leende på läpparna.

 

Plötsligt får jag svårt att andas.

 

Ridå. Panik. Allt händer så plötsligt medan jag susar fram i 90 km i timmen på Nynäsvägen. Jag blir så oerhört rädd i takt med att paniken väller upp inom mig. Allt går fort och så mycket snurrar i skallen. Det är så otroligt fysiskt och jag börjar göra konstiga, ologiska saker. Jag lägger handen på bröstet, vevar ner rutan. Hjärtat drar plötsligt igång och rusar i en obehaglig takt. Det gör att andningen går över i en hyperventilation. Synen blir plötsligt grumlig och jag blir fruktansvärt yr. Allt blir kaos. Jag känner att jag inte kan hantera det här. Att jag inte orkar. Vad är det dom händer? Allt börjar bli suddigt. Den rädslan jag upplever är obeskrivlig men jag tvingar mig vidare, flackar hysteriskt med blicken och lyckas på något sätt svänga av vid första möjliga avfart. Stannar bilen. Som rökare tänker jag att en cigg skulle kunna vara på sin plats men är livrädd att jag då kommer att dö på fläcken. Väljer att skrämt sitta kvar och flåsa i bilen med en uppspärrad och jagad blick. Vad är det som händer?

 

Häng med på min resa för att skriva denna bok!

Stort tack till Sofia Edholm som målar så fantastiska bilder och förslag till omslaget!

Stort tack till Mats Holmström som tar fina bilder och hjälper mig med skrivandet. Ocdh tack till er som vill sponsra detta projekt!

Du kan följa detta här, på facebook eller instagram eller på hemsidan men även twitter