Hypotyreos-Liv

Vadå blåmärken tänker ni....

 

På min morgonpromenad med vovven så brukar min aktivitet i hjärnan vara i full blom. Idéer vaknar och tankar snurrar.

Idag tänkte jag på hur trött och sliten jag är i min själ. Alltså inte kroppsligt!
Kroppen mår prima och hypotyreos känns inte som ett bekymmer, förutom att komma ihåg att ta sin medicin 2 ggr om dagen. (men det fanns en tid då jag tog 4 ggr/dag och även mitt i natten. Så nu är en dans på rosor)

 

Genom livet får ju alla erfara saker och händelser som påverkar oss.
Det känns som jag föddes som en öppen bok, som inte har förmågan att stänga sig för att få skydd. Det känns som jag föddes utan filter både från mig och världen utanför.

Så kändes det idag när jag försökte förstå varför jag senaste året känt mig så otroligt själsligt trött och urvriden.

 

Som att blivit blåslagen varje gång man uttryckt sig lite för ärligt eller rakt, när skämtet uppfattades tokigt, när jag blottar mina svagheter, när jag ifrågasätts, när jag upplever att jag inte motsvarar andras förväntningar, när andra bildar en galen uppfattning om mig (troligen för att jag är lite för snabb).
Tänk om ändå de gånger som man får beröm kunde uppväga några blåmärken genom livet.... Men dom fastnar liksom inte alls på samma sätt, eftersom jag ständigt lyssnar in och försöker det yttersta för min förmåga, samt drivs av prestation eftersom det är det som berömdes under uppväxten. Jag har en del att jobba på.

 

Numer kan jag tom bli ledsen av ironi eller av skämt, som egentligen inte menas. Jag är uppväxt i en familj där ironi används mestadels, beröm utdelas tvärtom på nåt sätt. Ni vet när man säger nåt negativt fast man menar positivt..... Typ, man har 2 fel på ett stort prov och berömmet är:- Två fel för mycket!
I tävlingar är plats två lika med att förlora....

Förståndet förstår, men själen har inte förnuft den drivs av känslan mer.
Med det i sitt grundbagage är det extra tufft att känna sig stark i motgång. Idag förstår jag varför jag fungerar som jag gör, men själen kämpar med alla känslor och jag vill bara bort från ironi och negativitet.

 

Man är liksom inte stark nog och skyddet som jag försökt ha funkar inte längre.

En ironisk kommentar och jag upplever ett nytt blåmärke på kroppen, en hårt ton och jag går sönder.

Ni vet, man blir så där ömtålig och gråtmild. En känsla av enorm sårbarhet.

 

En kropp full av blåmärken (i fantasin alltså) blir otroligt öm, och det är svårt att ta emot mer mentala slag. Snart räcker det med en för hårt kram och den själsliga kroppen faller i bitar.

 

Det kanske blev lite flummigt nu.
Men när jag utsatt mig själv i situationer under lång tid, där jag egentligen inte mår bra och inte kan vara den personlighet jag är, går jag till sist sönder. Jag har känt det under en längre period, och är oerhört lycklig för min nära och kära. Vänner och familj.

När jag ändå är inne på flummigt, så pratade Quincy Jones den tredje på radion imorse. Han yogar och tror på det här med våra chakran.
Jag gillar flummigt och är nyfiken av naturen, och har självklart även gått kurser om detta. Tex Reiki.

Halschakran är säkert i obalans hos oss med sköldkörtelproblem, och kanske har vi inte lärt oss utrycka oss ordentligt. Ju mer vi är tysta, och inte säger ifrån desto sämre mår halschakrat....Men det är ju ett annat ämne.

 

Jag har bestämt mig för att jag vill vara mitt bästa jag och ska idag till en spännande person som jag pratade med redan för ett år sedan. Vi fann varandra direkt, och nu äntligen ska jag iväg på en timme hos henne!

Kika du med på Karin Nordlander

 

 

Jag behöver läka mina blåmärken och hitta mitt genuina jag, där jag väljer hur jag vill leva mitt liv. Jag har gjort det delvis, men tyvärr låtit mig påverkas negativt under för långa perioder! Dags att styra upp!

Berättar senare om detta möte!

 

Ha en fin dag, och var rädd om dig <3