Hypotyreos-Liv

Jag tror jag uppfattas som stark och handlingskraftig. Det är jag också.

 

Mitt sinne är starkt precis som min vilja när jag vill åstadkomma något. Jag kör på, utan någon fot på bromsen och kurvorna kan bli sliriga ibland. Det händer alltid något omkring mig om jag vill få nåt gjort.

Men så kom den där dagen när jag fick diagnos Hashimoto och Hypotyreos, som jag inte hade en susning om vad det innebar. Många i min närhet hade heller aldrig berättat på riktigt vad det kunde innebära.

 

Det verkade mest som man tog sitt lilla piller varje morgon och sen levde man på som vanligt. Inga konstigheter liksom.

Min erfarenhet de senaste 5 åren med en autoimmun sjukdom är fasiken helt tvärtom.

 

Ingen berättade att stresståligheten skulle sjuknka i botten och att andingen blev viktigare än någonsin. Ingen berättade om straffet efter stress. Sraffet att bli helt utslagen med illamående och svullenhet.

Det värsta är faktiskt mina ögonlock som samlar vätska så att det riktigt värker i ögonlocken.

 

Häromdagen började det med att jag kände mig konstig i ena ögat och var alldeles röd, för att sedan vakna upp dagen efter alldeles svullen runt hela ögonen, med en värk som inte var nådig.

För ett år sedan var det precis likadant, efter en stressig period.

Kroppen påminner lite försiktigt om att man behöver återhämta sig, och lyssnar man inte så får man en ordentlig käftsmäll.

 

Den här gången upplever jag att jag blev riktigt sorgsen. Att man inte klarar livets motgångar ordentligt längre, utan måste på riktigt börja prioritera.

Igår vilade jag. 

Jag var ledig och tog min lilla söta hundvalp med mig till madrassen och vi vilade. "Snickers" som vår söta lilla hund heter var så varm och go, ser till att det välgörande och lugnande hormonet oxytocin utsöndras hos mig.

 

Igår bestämde jag även, att det får vara slut på mitt sätt att köra på. Hur jag ska lösa det vet jag väl inte riktigt eftersom det är extra svårt att ändra en personlighet. Men med lite hjälp från alla underbara människor omkring mig som stöttar mig kommer det gå galant.

 

Så det här lilla pillret som ska göra allt, är inget underverkspiller. Nä jag har blivit lite skörare, och måste börja bli mer ego. Svårt att inse att man är sjuk - på riktigt. För när jag sköter mig (!), genom att äta bra, sova rätt och ha återhämtning så leker ju livet och jag glömmer att jag bär på en kronisk sjukdom så är det ju bara att tuta och köra. Men man måste vara aktsam med sin energi och planera den till rätt saker.

Idag är jag faktiskt redan bättre i ögonen vilket jag tror beror på att jag faktiskt lyssnade på de goda råden jag fick och den avlastning som erbjöds.

Jag är så tacksam för alla varma människor omkring mig. Love U

 

Det är så enkelt när allt flyter att vara stark i alla lägen, men när det slår över blir man så svag och liten med tårar som brinner innanför ögonlocken. Igår var jag liten och långt ifrån stor och stark. Till och med kramen från min vackra dotter fick tårarna att svälla över. Vilken glädje att ha denna fina familj, som ser både mitt starka och svag jag och stöttar mig i alla lägen.

 

Och är man inte redan sjuk, så kan jag lova att stress skapar sjukdom!

Va rädd om dig.