Hypotyreos-Liv

Jag vill ju så gärna uppdatera oftare här, men min tidl vill inte räcka. Jag har så många roliga uppdrag och min kostrådgivning har börjat få ordentlig snurr.

Jag har även fått göra det som jag önskat att någon kunnat göra för mig....

 

När jag fick min diagnos var det levaxin och tack å adjö typ. Inget skulle man göra åt den kroniska inflammationen i sköldkörteln utan bara leva på som vanligt. Med facit i hand var det början på en resa mot så vidrig ohälsa som tog sin vändning för 2 år sedan- En tuff och hård resa började.

När jag nu genom mitt yrke som kostrådgivare med specialité på tarm och sköldkörteln fått upptäcka någon med klara symtom,

 

Genom min erfarenhet så anade jag oråd och bad personen testa alla parametrar, och visst blev det lite trist att behöva berätta om resultatet om antikropparna och det lätt höjda TSH-värdet. Jag ville istället uppmuntra, och skrev att den hjälp jag nu erbjuder är den jag själv önskade mig för två år sedan när livet var så tungt att jag undrade om livet var värt att leva.

Nu visste vi vad det var, och vad vi kan göra för att se om vi kan undvika medicin.

 

Jag kände en sån styrka i att kunna hjälpa, att berätta att det är möjligt att vända på det hela mot hälsa om man ger 100%. Nu håller vi tummarna att det går åt rätt håll. Kan jag rädda någon från det jag gått igenom, så gör jag det gärna!

 

Själv sänkte jag medicinen rätt mycket under perioden december-februari och mådde bra under hela januari. Men ögonen började bråka i februari och jag blev rådvill. Skulle jag sänka eller höja medicinen? Jag sänkte, men gick straxt och testade hur det såg ut i blodet och upptäckte att jag bör nog öka lite igen. Med ett T4 på 9 och ett T3 på 2,5 var det ju inte så bra.

Att jag sett supertrött ut varje morgon, med påsar under ögonen och hängande ögonlock var inte ett dugg uppmuntrande.

Varje morgon när jag mötte spegeln blev jag riktigt ledsen. Jag har aldrig sett så eländig ut.

 

Jag stod ut i två månader, och ville så gärna boosta med kortisontabletter, eftersom jag vet att det hjälper.

Jag vet också att med för lite sköldkörtelhormoner vill inte binjuren producera rätt mängd kortison. Med för lite kortisol funkar inte skk hormoner korrekt. Vid stress rubbas även detta.

 

När kroppen är trött, vilken min är bör den få vila och inte ösa in kortisol i tablettform. Så jag har försökt återhämta mig, men det har varit svårt.

Men kortison är så illa, och jag vill inte stressa min kropp i onödan. Men jag blev så ledsen till sist när jag såg så sliten och eländig ut. Inget smink i världen kunde rädda mig.

Så jag påbörjade en ny omgång med Paul Robinsons CT3M metod, genom att äta direktverkande T3 nån timme innan jag ska kliva upp.

Så kl 05:30 äter jag nu 10 mcg lio samt 0,5 grain NT. På två dagar försvann pluffsigheten kring ögonen, och det är så skönt att känna igen sin spegelbild.

 

Från att vara nere på 1 grain NT (=38 mcg T4 och 9 mcg T3) så är jag uppe på 2 grain samt min 10 mcg lio. Jag håller mig här nu ett tag, för jag vet att hålla på att höja för fort bara straffar sig.

Med litet facit under den tid jag ätit Nature thyroid så gissar jag att min nivå ligger nånstans på 2-3 grain.

Inte en lätt grej att hitta sin nivå när man är en personlighet som är alldeles för snabb för sitt eget bästa.

 

Jag mår rätt okej, förutom att jag just nu har fått tillbaka lite handledsvärk. Lite sådär molande. Jag vet att mina handleder låser sig ibland, så det behöver inte bero på sköldkörteln.... men det kan va för lite hormoner....
Så frusterande när man inte vet. Jag har bestämt mig för att ligga kvar på min dos nu ett tag för att inte sabba nåt om jag går för fort fram.

Min glädje över normala ögon är så stor.

 

Jag är en personlighet som är höpresterande och det tillhör tydligen den personlighet som också riskerar att drabbas av autoimmuna sjukdomar har jag läst.

Man lever liksom under en press och inre stress. Jag kallar det dock inte stress, jag kallar det driv.

Jag är rätt övertygad om att mitt driv inte varit så nyttigt för min kropp, och nu kämpar jag för att min kropp ska ha ett lagom driv och lite mer återhämtning..... Går sådär. Men jag jobbar på det.

 

Va rädd om dig!

Vill du hänga med till Spanien och fördjupa dig i Sköldkörtelhälsa?

 

Numer är jag mer noga med att äta mindre mejeriprodukter. Det jag ändå tillåter mig är getost eller Buffalo mozzarella då det kommer från mer artegna djur. Det går faktiskt riktigt bra. Jag har börjat uppskatta kokosgrädde mycket mer.

Smör har jag ändå kvar eftersom det är perfekt att steka i.

 

Hoppas jag får lite fler stunder över att berätta om min hälsostatus rörande sköldkörteln. Innerst inne har jag lite gett upp tanken att bli medicinfri, fast ett lite hopp finns ändå där.... Jag tror ju verkligen på att kroppen inte går sönder bara hur som helst och att den är suverän på att laga sig. Jag behöver väl ha lite mer tålamod.

Samtidigt känns det skönt att inte behöva tänka så mycket på det, för de flesta dagar känner jag mig som mitt vanliga Nadja. Jag är glad och har energi. Hjärnan känns åter så där skarp och vaken. Så nåt händer ju.

 

När man väl fått ner inflammation i tarmen och kroppen som är orsaken till läckande tarm och många autoimmuna sjukdomar, så tar det 10 månader innan det lämnat hjärnan.

Visste du att vid autoimmun sjukdom så har man en permeabel/genomsläppbar tarm där tarmslemhinnan tagit skada så att främmande bakterier och parasiter samt osmälta proteiner läkt ut i blodet. Detta skapar oreda i vårt immunförsvar som drar igång inflammationer i hela kroppen, som även når hjärnan där det visar sig som hjärndimma, glömska, virrighet mm

 

Med en skadad tarmslemhinna kan kroppen inte ta upp näring och förvärrar alla funktioner i kroppen.

 

Stress, för mycket kaffe, alkohol, socker, skräpmat, läsk, gluten, allergener är bland annat orsaker till läckande tarm.

Jag kan checka av både kaffe, socker, alkohol, skräpmat och gluten samt stress under många år i mitt liv. Jag gissar att mitt började för 15 år sedan. För två år sedan vände jag den trenden Är jag på rätt väg?

 

Kram alla