Så ömtålig

En känsla av att inte ha sin styrka kvar, den styrka jag en gång besatt har ersatts av en svag mur, en mask som jag inte längre kan sätta på mig.
Livet har gjort ont.
Ett liv som sakta hittar sina platser bland alla pussebitarnas tomma utrymmen.
 
Jag är trött, och skör. 
Tårarna bränner ofta innanför.
Orkar liksom inte längre hålla fasaden.
 
Nu vill jag bara vara jag.
Ömtålig, skör. Trött
Stark
Glad
Knäpp
Tokig
och bara älskad för det.
 
Just nu orkar jag inga krav. Låt mig få njuta av kravlösheten.
 
Låt mig bara älska och bli älskad.
Bara vila en liten stund.
 
Nu vill jag bli buren.
 
 
#1 - - Anonym:

Hej Nadja!
Jag hittade hit via artikeln i Amelia, och förutom att vi delar bekanta, jag är barndomsvän med Fredrik och Catarina ( dotter till Kerstins vännina Gittan) delar vi erfarenheter av en autoimmun sjukdom.
I maj 2013 fick jag diagnosen Autoimmun Hepatit, AIH, och min resa med den har varit och är svår.
I januari 2013 sökte jag läkarhjälp för min otroligt svåra trötthet och en märkligt vandrande ledvärk. Efter provtagning och en biopsi visade den en oklar bild av sjukdomen och jag fick min diagnos i maj.
Vägen dit var svår, jag väntade på om jag hade allt mellan cancer och en lättbotad infektion i lever och naturligtvis levde jag i 4 månader med tron att det var det värsta.
Sommaren 2013 var den värsta sommaren jag upplevt! Jag behandlades ( och fortfarande) med kortison och jag fick hemska biverkningar. Hyperaktivitet, jag tappade förmågan att sova och allt från den perioden är en fullständig dimma...
Jag är glad att jag, liksom du bloggat om detta, det hjälper mej när jag behöver minnas.
Nu har jag, efter kuratorsamtal, mindfullnesskurser och strsshanteringskurs, insett att skälet till att jag ännu inte återhämtat mej är det faktum att jag har svårt att acceptera och förhålla mej till att jag har en kronisk sjukdom med allt vad det innebär av begränsningar, provtagningar och läkarbesök,
Jag har förutom 5 månader runt förra årsskiftet varit sjukskriven på 50% och diagnosen nu är utmattningssyndrom (?) som jag alltså tror beror på diagnosen än något annat stresskäl

#2 - - Lena:

Hej Nadja!
Jag hittade hit via artikeln i Amelia och eftersom vi har två gemensamma saker tänkte jag ge mej till känna.
Jag är barndomskamrat med Fredrik och Catarina (min mamma, Gittan, är väninna med Kerstin) och liksom du har jag en autoimmun sjukdom.
Efter ett läkarbesök i januari 2013 fick jag i maj samma år diagnosen autoimmun hepatit AIH, och vägen fram till det var outhärdliga. Jag sökte läkare för en hemsk förlamande trötthet och vandrande ledvärk och fick veta att jag hade antingen cancer eller en inflammation i levern och du kan nog gissa hur mina tankar gick.
Sommaren 2013 minns jag inte mycket av. Kortisonbehandlingen som sattes in gjorde mej hyperaktiv, jag "tappade" sömnen och jag blev en annan än den jag är!
Framåt tidiga hösten hade jag nått en kortisonnivå som åtminstone gav mej lite "jag" tillbaka och jag började jobba på deltid igen.
Ända sedan början har jag lidit av en trötthet som är där oavsett hur mycket jag än sover och som jag aldrig kan vila mej fri från.

Efter kuratorsamtal, mindfullnesskurser och nu senast behandling på stressklinik (diagnos för min stress och trötthet som från början var krisreaktion har nu senast varit utmattningssyndrom) inser jag att min stress och trötthet kommer av det faktum att jag inte riktigt kan acceptera och förhålla mej till det faktum att jag har en kronisk sjukdom. Mediciner, läkarbesök, provtagningar- nej, det vill jag inte hålla på med!
Att jag ,liksom du, fått bråka en del (med leverkliniken) har nog också gjort sitt till- jag har inte träffat samma läkare någon gång, än mindre pratat med samma- de ger mej olika besked om behandling och hur allvarlig min AIH är.

Jag har läst stora delar av din blogg och jag känner så väl igen det där med hur man kastas mellan hopp och förtvivlan, önskan att hitta sätt att leva så det blir lättare, att man inte är som förut och det svåra att möta läkare som inte riktigt lyssnar..
Det är trösterikt att läsa någon annans ord för det jag själv upplever mycket av! Tack för det!

Jag fortsätter läsa dej, vill du så hittar du mej på jagochaih.blogspot.com

Lena Hammarlund

Svar: Ja man behöver verkligen få veta att andra kan ha det likadant dom en själv.Känns mindre tungt då! När det verkligen sjunker in och att man accepterar sin livslånga sjukdom blir det en sorg.... Jag kan ibland bli avundsjuk på de jag tror är "friska" Men jag har lärt mig att alla bör vi på våra bördor ❤️
Tack för att du skrev! Fredrik hälsar ☀️
Nadja

↑