Har jag knäckt min kod?? Nu ska mitt tålamod testas...
Det känns otroligt skönt att vara jag just idag! Jag har en lätt malande huvudvärk, men det känns okej ändå!Har varit hos min trogne idrottmassör, som under så många år behandlat min nacke som är spänd och eländig pga skada men även år av stress! Att vara frisör gör inte saken bättre!
Däremot är jag glad som har ett yrke där jag står och rör mig mycket!
Under min utbildning nu till kostrådgivare händer det mycket i mitt huvud. De senaste 13 åren sedan jag blev utbränd har varit kantad av egenarbete för att komma tillbaka till livet....
Jag har hela tiden haft min firma och fått barn under denna tid. Det har varit mycket tufft, men jag har helt enkelt inte känt efter ordentligt... tyvärr!
Jag trodde jag hade bra koll. Jag trodde jag inte va stressad... Men vad är stress egentligen?
Alla samtal hos terapeut, alla kurser i konsten att säga nej har gett fina resultat.
Jag fattar när jag ska säga nej och ja! Jag är medveten om mina val.
Jag jobbar med ett roligt jobb, och gör något som jag tycker om och utvecklas med.
Dock fick jag en rejäl dipp i mitt yrkesliv och jag tappade totalt stinget för mitt frisörarbete.
Och att gå till jobbet fast man liksom inte har någon utmaning eller inspiration det är oerhört stressande!
Att bli sjuk av mediciner är oerhört stressande!
Under helgen jag nu va på utbildning hos en mycket inspirerande lärare (Anna Hallén).
Tankar snurrar alltid i bilfärden på väg hem därifrån, och i fredags hände det något mycket märkligt....
Det kändes som om jag knäckte min kod... som poletten trillade ner..... som om jag äntligen vaknade riktigt ordentligt!
Och tårarna rann ohejdat.
Jag har förlorat förmågan att älska mig själv..... Och jävlar vad det uppvaknandet gjorde ont.
Jag blev så ledsen.
Så många pusselbitar föll på plats.
För några år sedan jag på en självutvecklande kurshelg, där vi gjorde massa olika övningar för att hitta oss själva.
Jag fann mig själv som nyfödd bebis med stora nyfikna ögon...
Jag tappade alltså bort mig själv som nyfödd. Hur tungt är inte det att upptäcka... Jag vet att jag va rätt nedstämd då. Och tankar kring detta har snurrat under åren.
Nu ramlade poletten ner... Jag har varit tvungen att ta på mig en roll för att överleva helt enkelt.
Och jag är verkligen en mycket nyfiken tjej. Orädd och levnadsglad.
Och jag vill bli jag!
Det lustiga är att jag även va hos astrolog för nåt år sedan, där jag fick höra att jag är född i lejonets tecken och nu är jag på väg tillbax till den jag verkligen är Vattuman!
Och ja, det känns så. Jag har varit den som stått i centrum och jag har gillat det. Och tanken att få vara den mer lugna, harmoniska, "down to earth" människa lockar faktiskt :-)
I övningen att hitta sig själv, skulle vi även ta reda på vem som skule hjälpa oss i livet! De flesta upptäckte att det var en nästående!
Vem hittade jag då? Jo, mig själv..... Och det stämmer verkligen! Det är bara jag som kan hjälpa mig själv!
Det sköna är att jag har underbara människor omkring mig som stöttar och står ut!
Känslan av att förstå varför jag mår som jag gör, och att till fullo veta vad jag behöver göra är otroligt lugnande! Om det sen är lätt är något helt annat!
Jag är ju på min resa, och det klarnar allt mer!
Rätt coolt faktiskt!
Men hur sjukt är det inte att inte ta till sig på riktigt att någon tycker om en, att liksom misstro alla?!
Att aldrig riktigt ta till sig beröm.
Jag vet att jag är skitbra på så mycket, jag är så full av kärlek och välvilja. Men jag är så otroligt klumpig ibland!
Jag har sårat och gjort dumma beslut och sånt har jag mått så dåligt över det! Och många gånger vet man inte bättre, just då!
Men jag har nu fattat varför... Och jag tänker gå vidare och förlåta mig själv.
I helgen gav min man mig beröm och jag kände hur det verkligen sjönk in. Hur skönt som helst!
Jag tänker va rädd om MIG.
Gällande min kost så har jag påbörjat en 3 månaders period utan mejeriprodukter.
Jag kommer att äta getprodukter, då dessa är av en annan typ av mjölkprotein än från de kor vi har!
Självklart kommer mitt kost fortsätta med lågkolhydratskost, art-egen föda och ingen gluten och absolut inget spannmål!
Kaffet har jag återfört, och den här kosten mår jag bra på!
För att se om antikropparna minskar gör jag detta. Den mentala biten arbetar jag med min andning och att ha "lediga tankar". Jag utmanar mig med att köra enligt hastighetsreglerna och ANDAS!
Jag njuter mer, och befinner mig mer här och nu på riktigt!
Mitt mål är att fri från min medicin.... Jag kämpar vidare
Kram
Låter helt fantastiskt! Tror du inte att det är ganska vanligt hos oss "stressade" människor att "tappa bort sig själv" nångång i livet. Man styrs ju automatiskt åt håll ibland, men vaknar kanske inte upp så som du nu gjort... där man kan känna sig väldigt liten och osäker. Men nånstans måste väl det vara endel av den personliga utvecklingen. Jag är så glad för din skull att du kommit så långt på din resa. Kram från mig <3