Vill ändå inte vara utan mina jobbiga erfarenheter....
Jag fick en fråga igår som jag faktiskt inte tidigare hade funderat över, och det fick mig att förstå att jag trots allt jobbigt jag gått igenom ändå inte ville vara utan all den kunskap jag har idag.
Jag vill inte vara utan alla härliga människor jag träffat.
Jag har liksom fått ett nytt liv, en ny inriktning och en erfarenhet många aldrig kommer att få. Jag har på ett tungt sett fått fantastiska insikter om livet, och insikter om vad som är viktigt här i livet!
Den sjukskrivning på 50% som jag fick av min läkare är så otroligt välbehövd just nu. Jag tar verkligen vara på dessa 50%.
Jag har inte tidigare riktigt känt efter hur trött jag verkligen är. Så slut både kroppsligt och mentalt.
De senaste 4 åren har varit otroligt påfrestande. All oro om vad orsaken kan ha varit till min sjukdom.....Hade jag själv orsakat det? Eller var det något annat allvarligt?
Jag har testat allt möjligt från HIV, hepatit, olika virus och bakterie sjukdomar, näringsbrister.... Ja allt möjligt troligt och icke troligt. Och varje gång har jag varit otroligt orolig och i onödan nojjig!!
Innan allt detta drog igång trodde läkare att jag hade cancer, hjärtsjukdom, lungcancer, blodsjukdom eller att jag va alkoholist.
Dom har påstått att jag va stressad och utbränd och erbjudit mig antidepressiv några gånger.
Varje gång har jag fått samla kraft och förstånd. Jag har alltid lyssnat på min kropp, men kanske borde jag ha lyssnat ännu bättre.....
Denna kamp att få rätt hjälp från vården har varit så jobbig. Och ska sanningen fram, så är det ENDAST mina egna inpluggade kunskaper som fått mig att må bra.
Sen måste jag ju även säga att jag fått fin hjälp av andra patienter.
Jag tackar min envisa själ som alltid letar orsak. Jag tackar min troliga ADHD för en hjärna som inte sover.
Jag tackar mitt goda humör för att alltid vinna med positivt tänkande (även om jag dyker jävligt långt ibland)
Jag tackar mina fina vänner
Jag tackar mina underbara barn för er kärlek
Och någon som ska ha den största elogen är nog min man.....
Just nu sover jag 12 timmar på natten, och hela jag behöver det. Helst skulle jag sova några timmar på dagen oxå, men det funkar inte riktigt då jag ändå måste jobba lite.
Men mitt tempo är neddraget ordentligt, och jag behöver verkligen detta!
Min medicinering ökar sakta, och jag har nu ätit "naturlig" T4/T3 i en vecka. Jag har ätit 1/4 tablett naturligt på morgonen och sedan delat 20 mcg lio under dagen.
Igår ökade jag det naturliga till 1/2 tablett.
Jag mår bra, men känner av lite kramper i vaderna, rygg och nack-värk och trööööötttt. Lite lätt trögtänkt. Svullnaden och den konstiga trötthetskänslan över ögonen sitter i, och det lär det väl göra tills jag är uppe i rätt dos. Lite frustrerande, men nu gäller det att hava tålamod......inte min starka sida o-)
Igår hade jag nöjet att få träffa en underbar kvinna vid namn Helle.
Hon är kvinnan som får danska endokrinologer att se röd flagg.... Jag älskar de som orkar att kämpa för de som inte kan/vill/orkar ta strid.Helle har själv haft ett tung resa med undermålig medicinering av Hypotyreos, och har skrvit denna bok. Hon vill hjälpa alla som inte har kraften att leta all onformation själv!
Nu väntar vi den svenska översättningen :-)
Boken ska översättas till svenka, och är lättläst för att hjälpa de med hypotyreos eftersom vården har så undermåliga kunskaper.
Hon äger en kämparglöd och har en man som kämpar med henne. Jag kände direkt en samhörighet, vilket är så häftigt!
I den svenska boken kommer det finnas patientberättelser, varav jag är en av dem och igår träffades vi.
En mysig eftermiddag över en bit mat och samtal som vi båda är intresserade och ibland bedrövade över!
Helle ställde nämligen frågan:
- Hur hade du ställt dig till om du fått rätt medicinering från början, att jag faktiskt fått Liothyronin när mina problem började?
Det fick mig att fundera en del!
Det hade ju så klart gjort att jag sluppit år av fruktansvärt dåligt mående, av självmordtankar, sjukskrivning, oro, familjepåverkan att skilsmässan va nära......
Jag hade mått bra direkt!
Meeeeeeen.....
Jag hade inte varit kostrådgivare, jag hade inte haft all denna kunskap om kroppen, jag hade inte haft ett så starkt äktenskap med större samhörighet, jag hade inte fått lära känns så många fina människor, jag hade inte varit ordförande i sköldkörtelföreningen, jag hade inte lärt mig att ta vara på allt viktigt.
Så nånstans så är jag okej med vad jag gått igenom.
Man säger väl;
"Det som inte dödar mig - stärker mig"
Ligger ju nåt i det.
Jag är lite trött just nu, men jag kommer igen <3
Kärlek till er alla, och tack alla som orkar med mig!